En natt full av rädsla och oro..

publicerat i Ensamstående mamma, Hemofili A - Svår, Vardag;
I söndags var jag och Viggo hemma hos min fina vän Monica och hennes familj i Svärdsjö. Vi hade som vanligt super trevligt och hennes dotter Tyra och Viggo lekte. Det var meningen att vi skulle sova där men kvällen slutade nån helt annanstans...

Vid 6 tiden står Viggo vid vardagsrumsbordet och jag sitter bredvid honom i soffan. Rätt som det var ramlar han handlöst rakt bakåt och slår i bakhuvudet i golvet. Som tur var så hade han som vanligt hjälmen på sig! Han blir rädd, ledsen och lite chockad. Jag tar upp honom och förstår direkt att vi lär åka in till Falun. Monica håller Viggo medan jag ringer till koagulationsjouren, som blir glad när jag berättar att han hade hjälmen på sig. Men säger i nästa andetag att vi lär åka in till Falun och att Viggo behöver få en dubbel dos av sin medicin faktor 8. Då jag endast hade en dos faktor 8 med mig så fick min snälla mamma och bror åka från Rättvik till Falun med fler doser.
Innan vi åkte emlade jag viggo och sen ringde jag barnavdelningen för att berätta att vi var påväg in.  

Monica följde så snällt med mig och Viggo till barnavdelningen, så skönt att ha lite sällskap! När vi kom dit fick vi vänta lite på att emlan skulle värka och sen var det dags att sätta Pvk och så klart lyckades inte sköterskorna att få in nån Pvk. Efter fyra försök var det dags för natt personalen att ta över. Då åkte även Monica hem, så nu var det jag och Viggo som tog oss an natten som visade sig bli helt fruktansvärd och fylld av oro..
Nattpersonalen började sticka min lilla pojk.. Men försök efter försök misslyckades och timmarna gick och gick. Han blev mer och mer hysterisk ju fler gånger dom försökte. HELT FÖRSTÅELIGT! ❤ Efter att ha försökt att sticka honom i skalpen ( huvudet) utan någon som helst bedövning eller lugnande ( får ej ge de pga. Traumat mot huvudet) och även denna gång misslyckats så bröt jag i hop.. Jag grät för första gången på väldigt länge. Att se min sons panik i ögonen eller ja i hela hans kropp. Han skrek nå så fruktansvärt och bara låg och skakade. Han höll sina små händer runt mina fingrar och klämde åt. Han tittade mig rakt i ögonen och jag såg verkligen hans smärta. Mitt mamma hjärta brast!  

Jag tittade på sköterskan som stack honom och sa- Nu får det vara nog. Du sticker honom inte en gång till. 

Dom hade tidigare försökt fått dit en utav neonatalsköterskorna, men dom hade inte möjlighet att komma. Men efter de här sista försöket sa en annan sköterska att dom skulle ringa narkosen. Medan vi väntade på att nån skulle komma satt jag och Viggo själva inne på rummet och blåste såpbubblor, vilket är bland det roligaste som finns. 

Efter en liten stund kom det en sköterska från narkosen som tittade på Viggos kärl och såg hur mycket dom hade stuckit honom. Hon försökte en gång på foten, UTAN EMLA! Men misslyckades. Hon sa direkt att hon inte ville sticka honom nå mer och att hon skulle prata med narkosläkaren för att se hur vi ska gå vidare. Medan dom ringde läkaren så satt jag och Viggo och kramades i sängen. Tårarna bara sprutade ur mig och jag kunde inte kontrollera dom. Det är verkligen fruktansvärt att se min älskade lilla kille få lov att gå igenom så otroligt mycket. Oron över att Viggo INTE hade fått i sig nån medicin efter sååå många timmar efter fallet bara växte och växte.
 Sköterskorna kom tillbaka och sa att vi skulle få åka upp på IVA för att Viggo skulle bli övervakad medan vi väntade på att läkaren skulle komma.  Vi han knappt upp innan läkaren kom in springandes. Han skulle försöka att kolla med hjälp av ultraljud om Viggo hade nån ven i ljumsken som han kunde sticka i. Men Viggo skrek direkt han kom i närheten av honom. Så läkaren beslutade att det bästa var att söva Viggo för att ha någon som helst chans att kunna sticka honom. 

Viggo satt i mitt knä när sängen rullades in på operationsrummet. Han fick en boll att leka med medan läkaren pratade lite med mig. Läkaren kändes trygg och lugnade mig mycket. Då jag var sjukt nervös och orolig över att mitt lilla hjärta skulle behöva sövas. 

Viggo satt i mitt knä när läkaren satt masken över hans lilla ansikte och Viggo blev hysterisk än en gång. Men det gick ganska snabbt och Viggo somnade. Dom tog honom och la honom på operationsbordet. Han såg så himla liten ut när han låg där och det var otroligt jobbigt att få lov att lämna honom. Läkaren sa att det bara skulle ta några minuter. En sköterska visade mig ut till en kal korridor mellan operation och IVA, där satt jag med Viggos kanin i knät och grät. Har aldrig i hela mitt liv känt mig så ensam. 
Minutrarna gick och efter 40-50 minuter kol dom äntligen ut med honom igen. Han låg i en stor säng med en syrgasmask för ansiktet och var uppkopplad till en apparat som höll koll på hjärtat och andningen. Läkaren berättade att han hade försökt 5 gånger i både armar och ben med hjälp av ultraljud men misslyckats. Men satt sen en Pvk i höger ljumske och han hade äntligen fått sina doser av faktor 8 efter 8,5 timmars väntande och kämpande. Gissa om jag va lättad. 
Jag la mig bakom min son, snusade honom i nacken, höll om honom och bara kände hans närhet. 

En IVA sköterska satt och övervakade Viggo i 1,5 timmeninnan vi fick åka ner till barnavdelningen igen. Viggo sov till kl 08,30. Han vaknade med ett leende på läpparna, sa boll boll boll och gjorde sin tolkning av flört till mig. Hela min kropp blev alldeles varm❤ 

När vi satt ute vid frukosten kom många ifrån personalen och frågade hur vi mådde. Dom hade fått höra hur hemsk natten hade varit. Vi träffade även sköterskan S som vi träffar på dom planerade besöken. Hon hade också hört allt och tyckte så klart att de va hemskt! Hon skulle ge Viggo en dos till under dagen.. Men de gick Inge vidare! 

När sköterskan S skulle spola igenom pvkn som satt i ljumsken blev Viggo jätte ledsen. Pvkn hade gått subcutant ( låg ej kvar i kärlet) och fungerade naturligtvis inte. Viggo fick då midazolam som är ett lugnande och sköterskan S satt en Pvk i skalpen ( huvudet) på tredje försöket. Är så glad att det var hon som stack honom annars hade jag nog gått i bitar. 
Vi blev kvar tills tisdagen och Viggo fick även en dos faktor 8 då. Han fick sammanlagt 4 doser. 

Det blev en väldigt jobbig och känsloladdad vistelse på sjukhuset denna gång. Men som tur är har jag världens duktigaste son som är en riktig kämpe❤ Jag gör allt för dig och jag älskar dig så otroligt mycket! 





Min duktiga kille..

publicerat i Hemofili A - Svår, Vardag;
Duktigaste killen att själv på britsen och fick medicin idag. Pvk:n som satt kvar sen i måndags funkade bra så det blev inget nytt stick! Gissa om jag var stolt❤



Våffeldagen..

publicerat i Vardag;
Idag har vi ätit våfflor med faster Frida och träffat Farmor Lotta!