När vi kom till barnmottagningen morgon efter de hemska samtalet fick vi reda på att läkaren inte fanns på plats. Vi fick efter mycket om och men träffa en annan läkare som var mycket bättre och visste betydligt mer om sjukdomen. Han kunde dock inte ge oss några som helst svar om Viggo men det var lugnande att prata med honom. Proverna togs och skulle skickas till Karolinska sjukhuset i solna, nu var det bra att vänta...
Den 12/6 dagen (en onsdag) då Viggo blev 4 månader gammal fick jag ytterligare ett samtal. Det var läkaren som "inte visst nått" som ringde. Dom hade fått provsvaren från KS och de visade att Viggo hade sjukdomen Hemofili A den svåra formen. Jag fick en stor klump i magen´, för även om jag visste att det med stor sannolikhet skulle visa nått på proverna så hoppades jag såklart att det inte skulle göra det.Vår värld rasade för ett kort ögonblick. Jag hade inga som helst frågor, för vad frågar man när man inte har någon aning om vad det innebär? Jag fick veta att vi skulle bli remitterade till barnkoagulations mottageningen på karolinska i solna. Det kändes bra, äntligen kanske man får träffa några som vet nått om sjukdomen.
Efter samtalet ville jag bara ha min son i famnen, krama om honom och känna hans doft. Vi satt där ett tag, bara han och jag. Sen gick jag hem till mamma, där ringde jag lite samtal till släkten och berättade hur det låg till. Alla grät, förutom jag. Så var det hela dagen. Jag grät inte, inte på flera dagar. Det blev nästan så att jag undrade om det var nå fel på mig? varför gråter jag inte när jag fått reda på att min son har en kronisk sjukdom??
Den 15/6 en lördags morgon vaknade jag och Viggo tidigt. Jag tog av honom pyjamasen och drog mina händer längs hans mage. Och Där kände jag något.. Hela jag blev kall och slutade andas för en stund. Det var avlångt, hårt och brett. Viggo hade fått sin första blödning, på högersida vid revbensbågen. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag ringde 1177. Dom visste inte alls vad jag skulle göra, så sköterskan skulle ringa tillbaka när hon pratat med en barnläkare. Då ringde jag till min moster, för såklart var min mamma och hennes man inte hemma, då brast det. Jag grät för första gången. Sköterskan på 1177 ringde igen och sa att vi skulle åka till akuten och att dom väntade på oss där...